linnéa

När jag tänker på saken och ändå var inne på ämnet, så har jag ju faktiskt gjort en massa duktiga saker den här veckan.

1 - inte lagt ut några pengar på fika (förutom den där chokladbollen på skolan i fredags, men det är okej)
2 - druckit mjölk på skolan varje dag hela veckan, det är första gången på fyra år som det händer. Drack vatten varje lunch hela högstadiet och hittills hela hösten har jag ju druckit äppelsaften, men den har dom ju tagit bort nu.
3 - varit och gymmat på USM
4 - promenerat överallt
5 - städat mammas lägenhet
6 - gått och lagt mig hyfsat bra i tid hela veckan
7 - gjort litteraturanalysen, i tid dessutom
8 - till slut bestämt mig för vad jag ska dansa den här terminen

Okejdå, det var kanske inte så mycket. Men den där grejen med mjölken, och bara det att jag inte har köpt nåt fika är stort för mig. Kanske ska försöka hålla mig från att fika den här veckan också, det vore ju enormt bra faktiskt.

 

Råkade se den här reklamen på teve ikväll. Blev otroligt berörd måste jag säga. Usch, vad hemskt det är. Tänk om det faktiskt hade varit sådär, tänk om vi hade haft det så. Tänk att människor HAR det så. Det är just sånt här som får mig att vilja skänka vartenda öre av mitt studiebidrag till mer behövande i fattigare länder.

Råkade kasta ett öga på tvättrådslappen i mina vantar och det första jag såg var "Made in Indonesia". Den där dumma lappen gav mig världens ångest, fick genast en bild av små indonesiska små barn som under fruktansvärda förhållanden sitter och stickar på mina vantar medan nån jätte till fabriksvakt står och piskar dem om de trappar ner på tempot. Och de där vantarna har jag betalat 19:50:- för. Ett fynd för mig, men den stackars lilla ungen som tjänade 30 öre på mitt par vantar ska alltså leva på det en hel dag och sen gå tillbaka till den enorma fabriken och sticka hundra par vantar till på en vecka för att överhuvudtaget överleva.

Nu kanske det där var en lite extrem bild men samtidigt blir man så medveten om hur orättvist livet är när man börjar tänka på det där sättet. När jag blir äldre och har skaffat mig ett jobb som jag kan försörja mig på ska jag absolut skaffa mig ett litet fadderbarn någonstans i världen att skicka några hundralappar i månaden till.

Idag är verkligen söndag i ordets mest negativa mening. Allt känns så söndag, jag är sliten och sitter här i myskläder, det är grått ute och har regnat, jag har pluuuuggat på allt om statsskick och måste plugga ännu mer på både samhällskunskapen och historian och allt känns bara lite halvtungt. Fick iallafall sova ut idag, sjukt skönt.

Nu sitter jag här med gårdagens chokladbollar och önskar mig bara så långt utomlands som det går nästan, typ ett återbesök i Thailand skulle inte sitta helt fel. Lite sol, värme, bad, trevliga människor, billigt allting och bli lite brun, för tänk så mycket bättre allting känns bara man är lite brun och fräsch.

Jag satt imorse och bläddrade igenom Damernas Värld och Femina, och nu har jag hittat x antal saker jag är totalt nerkärad i och bara måste ha, men vem har råd och lust att köpa en radio för 1 960 kronor? Och vem har råd att köpa till exempel en klocka för 71 400:-? Bara undrar förresten, vad är det för värld vi lever i när vissa sliter ihjäl sig 16 timmar om dagen för att skrapa ihop till ett litet mål mat medan andra gör klockor som säljs för 71 000 kronor? Eller varför inte en ring för 42 000:-? Släng iväg de där pengarna, sammanlagt mer än 100 000 kronor, till svältande barn i Afrika istället så kanske vi slipper svältkatastrofer, barnarbete och denna orättvisa värld.

Det jag egentligen ville säga var att jag älskade den där radion (den var liksom guld och rosa!!!, det säger väl allt?), och jag älskade ett par skor som jag hittade i någon av tidningarna också. Och en trenchcoat. Det är farligt att börja kolla i såna där tidningar. Men börjar man då tänka på saken så inser man ju hur sjuk den här världen är, jag behöver ju verkligen inte en skitsnygg, trendig, guldrosa radio när massvis med barn dör idag på grund av svält.

Det var nog allt jag hade att säga. Nu ska jag hem och tycka jättesynd om mig själv för att jag måste plugga lite historia, kanske äta lite godis och samtidigt lyssna på min iPod. Det är så synd om mig, verkligen, som har godis, en iPod och får gå i skolan. Ack, ack, stackars lilla mig.

Min käre far hade utlovat strålande sol och 25 grader både måndag och tisdag. Ska nog aldrig mer lita på hans osvikliga känsla för väder. Det var molningt och kallt när vi kom ut men plötsligt dök den där strålande solen upp och precis när jag hade fått på mig bikinin och skulle gå ut och steka var det som att någon hade hällt ut en hink med vatten över våran lilla stuga. Det vräkte verkligen ner. På tio minuter hade det kommit 6 mm regn. Och det slutade inte. Så jag låg inne och läste Fjärde Sommaren tills den var utläst.

Bestämde mig för att jag inte kunde ligga inne hela dagen och trotsade regnet och gick ut på en långpromenad ändå. Jag både såg ut och kände mig som en dränkt bäver efter ett tag (minus ett par enorma framtänder då). Hela världen verkade ha valt vägen förbi Lantvallen just i måndags med tanke på hur otroligt många bilar jag blev omkörd av. Jag hade bestämt mig för att gå tills Lantvallen tog slut och efter en lång, blöt vandrig tyckte jag mig skymta skylten i fjärran. Glad traskade jag på tills jag upptäckte att jag hade fått ett stort skavsår på min vänstra fot. Haltade hela vägen hem.

Tre dagar ute i skogen är ungefär så mycket som jag klarar av. Eller okej, det är faktiskt inte sant. Hade jag haft en sådär fem, sex böcker till, inte glömt iPodladdaren hemma, en fungerande teve alternativt några filmer och lite bättre täckning till mobilen hade jag utan tvekan klarat mig en vecka till även om det hade regnat hela tiden. Hade det varit bra väder hade jag klarat mig ännu längre. Inga problem! Men nu var det dåligt väder, teven var paj, mottagningen sämre än vanligt, iPodladdaren hemma och min enda bok utläst. Och då är det faktiskt inte så himla kul att vara där ute.

Igår hittade jag ett gammalt fotoalbum, "1994 - Lantvallen: Sommarfest + På smultronön med Lindströms". Satt där uppe i min säng full av nostalgi och skrattade åt alla bilderna, saknade den gamla goda tiden och våra gamla grannar, Maggan och Lars. Åh.
Inatt kunde jag inte somna av någon anledning. Gick och la mig klockan tolv men kunde inte somna, när klockan var tjugo i tre kände jag mig fortfarande alldeles klarvaken så jag gick ner och la mig i soffan istället. Och till slut lyckades jag väl somna ändå. Blev väckt vid nio men släpade mig uppför trappan och la mig och sov i tre timmar till.

Förresten har jag åtta myggbett på min högra fot, känns fantastiskt bra. Inte.